Idol säsong sjuttioelva

Då var det återigen dags för en ny säsong av Idol. Som vanligt har tv4 gått ut med att ”juryn är hårdare än någonsin”, ”flest personer hittills har sökt” och ”startfältet i år det starkaste på alla säsonger”. Visst är idol-konceptet megaultrasuper-populärt och olika versioner av Idol sänds i cirka 40 olika länder världen över. Men börjar det inte kännas lite uttjatat?

Det kommer förstås bli så att de första programmen, som är de mest underhållande (eller minst tråkiga), mest kommer innehålla en massa mer eller mindre ”speciella” personer som gör bort sig. Sedan när alla auditions är slut byter programmet skepnad, och från att vara ett pajas-program blir det plötsligt ett superseriöst sådant där folk sjunger med sina liv som insats. För visst är det så, de som blir utröstade gråter ju så att tårarna sprutar.

Och mitt i alltihop sitter juryn. Om det är något som kan rädda både den här omgången och kanske mest vinnaren från att bli ännu ett program i mängden samt från att bli ytterligare en Marie Picasso (ehh, vem är det?) är det just dom. I de få program jag såg förra året tycker jag att… ja jag vet inte riktigt vad, men iallafall verkar de grymt mycket bättre än den förra juryn, som allt som oftast inte verkade veta vad de pratade om. Andreas Carlsson verkar vara en ganska cool kille trots sitt lite sliskiga utseende/sätt att prata. Baggarna är också de intressanta på sina sätt. Trots allt har de klämt fram några monsterhits genom åren så talang för det hela har de alla tre.

Hur som helst kommer jag nog titta på första avsnittet imorgon kväll. Om inte annat för att få några goda skratt.